in montae seilon : et in siiuitatae : aefesiorum : ibi : rekuieskunt . saeptem : sankti : dormientes : marlkus : maxikimianus : markianus . dionisius : serapion : konsantrius : ihohannes : sik . roekuieskat hik famula domini : nosstri gesu : kristi baedikta a morbo iss s okumbaet in nomine : patris et filii et spiritus sankti : amaen.
Orden efter baedikta äro av tvistig läsning och tydning (1), och många fel finnas i den övriga inskriften, som på regelbundet latin lyder sålunda:
In monte Celion et in civitate Ephesiorum ibi requiescunt septem sancti dormientes : Malchus, Maximianus, Marcianus, Dionysius, Serapion, Constantinus, Johannes. Sic requiescat hic famula domini nostri Jesu Christi Benedicta, a morbo si occumbet. In nomine patris et filii et spiritus sancti, amen:
»I berget Celion och i efesiernas stat där vila de sju heliga sovarne : Malkus, Maximianus. Marcianus, Dionysius, Serapion, Konstantinus, Johannes. Sålunda må här vila vår
(1) E. Brate, Östergötl, runinskr. nr 248 och Fornvännen 1918, 202 ff., O. v. Friesen, Fornvännen 1918, 199 ; 1919, 112 f. O. Frödin, Alvastra, s. 25 ff., 60 ff., K. A. Härje, Fornvännen 1919, 102 ff.
Inskriften utgör en s. k. episk besvärjelse: liksom sjusovarne lågo i djup sömn med oförvandlade kroppar, vaknade till liv men snart åter insomnade för alltid, så må Benedikta först i sin grav njuta vila från sin sjukdom och så uppstå på yttersta dagen till evigt liv. Legenden om sjusovarne uppfattades under medeltiden som en säker underpant på de dödas uppståndelse. Dess innehåll var, att under förföljelsen mot de kristna av kejsar Lecius hade år 249 sju fromma tagit sin tillflykt till en bergshåla vid staden Efesus, insomnat och ej vaknat förr än år 447, då den kristne kejsar Teodosius regerade, men efter kort tid gått in i den eviga vilan. Då antagligen konung Sverker Karlssons drottning Benedikta vilat i den gravkista, där Alvastra-blyet har hittats, synes ju ganska sannolikt, att hon är den Benedikta, vars griftero efter hennes sjukdom besvärjelsen vill utverka, men ett och annat uti inskriftens ristning är kanske inte förenligt med ett så tidigt skede som sista delen av 1100-talet. Måhända kan hennes dotterdotter Benedikta vara åsyftad, barn av Sune Folkeson. och Elin (Helena), konung Sverker Karlssons dotter, vilken han rövade ur Vreta kloster. Denna Benedikta blev själv i unga år bortrövad av östgötarnes lagman Lars Persson, sedan gift med Svantepolk Knutsson, som dog 1310. Hennes dödsår är obekant, troligen tidigare än 1310.