X uarin firi uaen suo X iah X i X baeþaer || tankin X o X mih X | X suo X | X iah X o X iþaer .
»Varen därför snälla (?), så jag beder! Tänken på mig, så jag på eder!» Bruket av plur . neutr , uaen av adj. vaen, som egentligen betyder »vacker», och så ännu i högre stil, visar, att uppmaningen riktas till ett par makar; då jungfru Maria jämte gudomen anropas om hjälp, är det väl snarare givaren, som uttalar den, än den heliga jungfrun. Runinskrifterna äro kanske senare tillfogade.
Även mynt hava präglats med runor, nämligen under senare delen av den danske konungen Sven Estridssons (1047 -1075) regering, (1) och många av dessa runmynt präglades i Lund i Skåne, som då ännu icke hörde till Sverge. Antingen präglades både myntpräglarens och myntställets namn med runor eller det senare med latinska bokstäver. Konungens namn tecknades med latinska bokstäver, men emedan han på mynten använde sitt tillnamn
(1) P. Hauberg, Myntforhold og Udmyntninger i Danmark indtill 1146, s. 52, 97, 217 f.
Från Gottland härstammar ock den kalender med runor från 1328, som anförts sid. 99. Utom denna finnas mycket få skrifter med runor, den märkligaste är runhandskriften av Skånelagen, vilket landskap ju under medeltiden hörde till Danmark.
Handskriften, skriven c. 1275, härrör kanske från det intresse för runor, som väcktes av konung Valdemar II (1202-1241), som själv var runkännare.
a,b,d,e,f,g,h,i,k,l,m,n,o,.p.,r,s,t,þ,u,y,z,ä,ö Skånelagens runalfabet.
Måhända är också Jungfru. Marias klagan vid korset, en runhandskrift på Kungl. biblioteket i Stockholm, från samma forndanska runskola i förra hälften av 1300-talet, (1) och tillhör då blott, i fall den skrivits i Skåne, vår runlitteratur. Den har förr antagits vara ett svenskt litteraturalster med. runor från 1400-talet. En tillnärmelse till skrift utgör den blyrulle, som 1917 vid utgrävningen av de till Sverker-ättens historia knutna byggnadslämningarna i Alvastra, Östergötland, av O. Frödin anträffades på bottnen av en
(1) F Läffler, Sv. landsmålen 6, s. cij.