Redan tidigt väckte runminnesmärkena uppmärksamhet hos den eftervärld, hos vilken de
kommit ur bruk och blott tedde sig
som en ålderdomlighet. Iakttagelse av de urnordiska runorna har sålunda lett
till deras användning på Rök-stenen, såsom ovan anmärkts, och även andra
fall finnas, där härmning av urnordiskt skrivsätt är påtagligt.
Vid Ärja ödekyrka i Södermanland står en runsten, som har inskriften:
amuit . rsti
. sina . þina . yti . suna . sina . unulfu . aku . hrenki . bruþur . sena .
uarþi , uti . terebina i kalmarna . sutuma . furu . af u . skani . eskl . rsti .
runa . þasi
»Amunde reste denna sten efter sin son Unnulv och Ring, sin broder.
Blev ute dräpt i Kalmar sund, for från Skåne. Äskil ristade dessa runor.»
Denna inskrift kännetecknas även genom omflyttning och utelämning av runor
men framför allt genom obefogat till lägg av slutvokal i åtskilliga ord,
nämligen suna, sina, unulfu, hrenki, sena, uarþi, terebina, sutuma, furu,
afu.
Dessa tilllägg härröra säkerligen därifrån, att ristaren iakttagit, att runinskrifter
från den urnordiska tiden
En märklig runristning om Bråvalla slag ansåg redan den danske historikern Saxo Grammaticus
(c. 1150-c. 1220) fin nas på klippan Runamo i Bleking, som därför under århundraden besöktes av lärde utan att de dock lyckades tolka inskriften. Danske videnskabernes selskab en kommitte, i vilken den lärde islänningen Finn Magnussen befann sig, och. denne trodde att avskriften var avfattad på fornnordiskt språk och utgjorde regelrätta allittererande verser, sannolikt ur det kväde, som skalden och kämpen Starkad säges hava diktat om Bråvallaslaget.
Berzelius, som 1836 besökte platsen, ansåg dock samtliga runor vara genom naturliga inflytelser bildade i en gång av trapp och denna åsikt biträddes av den svenske fornforskaren Sven Nilsson och den danske Worsaae och är nu av alla omf attad.
Eftersom runkunskapen, (1) som ovan anförts, ännu på 1500-talet icke var alldeles utslocknad, är intet under, att runorna, såsom ovan angivits, omnämnas av vår siste katolske ärkebiskop Johannes Magnus (1488-1544) hans broder Olaus Magnus (1490-1557),
(1) Om runforskningen till 1750 jfr Hj. Lindroth, Nord. tidskr. 1920, s. 168 ff.