Sid 84-85     Innehåll       utskrift i PDF-format        <<Föregående sida         Nästa sida>>
    Nedanstående text är en maskinellt tolkad och HTML-formaterad text från faximilbilden ovan
ringen i Forsa kyrka i Hälsingland ett undantag, vilken lyder: 
: uksa tuiskilan auk aura tuo staf at fursta laki: uksa tuo auk aura fiura taþru laki ; in at þriþia laki uksa fiura uk aura ta staf : auk alt aiku i uarR if an hafsk aki rit furiR | : suaþ lirþiR aku liuþriti sua uas int fur auk halkat : in þaR kirþu sikþ ita anunr o tarstaþum : auk ufakR o hiurtstaþum : in uibiurn faþi : 
»En tvegill (c. 4. år gammal) oxe och två öre till biskopen för första hugget, två oxar och fyra öre för andra hugget samt för tredje hugget fyra oxar och åtta öre till biskopen, och om han beter sig värre, äge (biskopen) städse hela (hans) egendom såsom bot härför; vilket tillkommer prästerskapet enligt landslag, såsom tillförene blev tillkännagivet och högtidligen stadfästat. Men desse gåvo besked om boten : Anund på Tåsta och Ofeg på Hjorsta, men Vibjörn ristade (inskriften)». 
Enligt denna tolkning av E. Wadstein (1) utgör inskriften en uppgift om lagstadgade böter för kyrkofridsbrott, men därigenom blir tvivelaktigt, om inskriften kan hava tillkommit redan på 1000-talet och än mera, om redan c. 1050, som bruket av o i betydelsen nasalerat a synes fordra. 
Kristendomen förkunnades i Hälsingland först av Steinfinn, som var utsänd av ärkebiskop Adalbert av Bremen (1045-1072),   Man 
(1) Runinskriften på Forsaringen i Skrifter utg. av K, Humanist. Vetenskaps-Samf, i Uppsala VI, 3. 
har därför antagit inskriften härröra från 1100-talet, till och med från dess senare del. Bruket av o för nasalerat a och vissa ålderdomliga språkformer hava då förklarats som fornhärmning eller som egendomligheter för skrivbruket och språket i Hälsingland, vilken förklaring även synes tvivelaktig. Kortkvistrunorna på Forsa-ringen hava väsentligen samma form som på Rök-stenen men med kilformiga kvistar. Från kortkvistrunorna, som ju äro en arbetsbesparande förenkling av runraden med 16 runor, utgå enligt S. Bugge(1) de stavlösa runorna, genom vilka förenklingen drivits än längre. Då varje runa utgjordes av ett lodrätt streck, som kallas stav och vissa bistavar eller kännestreck, utelämnade man staven, enär bistavarne voro nog att angiva, vilken runa som åsyftades. 
Några smärre ändringar företogos likvisst dessutom vid de stavlösa runornas bildning. Stavlösa runor voro förr blott kända från fem runstenar i norra Hälsingland, varför de ock kallats hälsingrunor, och blandade med vanliga runor på runstenar i Medelpad och tolkades först 1675 av Magnus Celsius. Sedermera har upptäckts, att ock i Södermanland delar av runinskrifter äro ristade med stavlösa runor. 
. fuþork : hnias :tbmlR 

(1) Rune-Indskriften paa Ringen i Forsa Kirke, ,s. 36 ff.
 Sid 84-85     Innehåll       Utskrift i PDF-format        <<Föregående sida         Nästa sida>>