Måhända finnes ock på en runsten Blot-Sven, omtalad. Den isländska Hervararsagan uppger, att konung Inge äktade den kvinna, som hette Mär, vilket ord är den forna nominativformen av ordet mö, som är ackusativ, och hennes broder hette Sven, som senare kallades Blot-Sven av sitt offrande. Kvinnonamnet Mär är blott känt som namn på Blot-Svens syster. Nu finnes vid Norsta, Balingsta sn, Uppland, en runsten, vars inskrift lyder sålunda:
[sihikþurn . u] risa . stin uk bru . kera at aterf : sun : uk : at mai : tutor : sin . eþorn : uk . suin . uk . uikþu ..sikb i i i - | si
»Sigþorn och (läto) resa sten och göra bro efter. Adärv, sin son, och Mö, sin dotter, Etorn och Sven och Vigtorn (och) Sigbiorn (efter) sina (syskon)». Runorna inom [] äro efter Bautil, utom efter 0. v. Friesen år 1904. Förekomsten av det annars okända namnet Mö på samma sten som en hennes broder Sven i en ristning, som kan dateras från 1070-talet, lägger tanken nära, att fråga är om drottning Mär (Mö) och Blot-Sven.
Runornas antal hade redan vid 800-talets början blivit inskränkt till 16, om ock en och annan ännu icke antagit sin slutliga form, särskilt dröjde runan m att stadga sig. Sedan detta i början av 1000-talet omsider skett, skulle alltså runraden fått följande utseende:
fuþork : hnias : tbmlR
t t och d. Å andra sidan skilde runraden genom r och R två r-ljud, som sedan sammanfallit, och hade ett tecken o * för nasalerat a och ett annat a * för onasalerat a. Ovan är omtalat huru o övergick att betyda o, ö.
Det dröjde emellertid icke länge, förrän man började skapa nya tecken för somliga av de saknade, och nyskapningen skedde vanligen genom att märka de äldre runorna med en punkt. Redan medan m hade formen Î , uppträder uti inskrifterna runan * e, för att uttrycka e- och ä-ljud, och senare tillkomma * y som beteckning för y, ö och * g för g-ljud, som ock ibland tecknas med * h. I en och annan inskrift förekommer R som ersättning för i. Smärre ljudskiftningar, som finnas i fornsvenskan men nu ha upphört, lämnar jag här å sido, vill blott påpeka, att runan þ alltjämt betecknade samma ljud som engelska th.
Av vissa runor förekommo växlande former. Runan o * fick ofta formen *, och av kortkvistrunorna upptogos kortkvistrunorna för n, a, s, t (se sid. 26) och användes som en kraftbesparing i många inskrifter; d är därvid stupad, d. v. s. upp- och nedvänd.
Övriga kortkvistrunor användas däremot icke under 1000-talet. Dock utgör kanske inskriften på