Sid 86-87 Innehåll utskrift i PDF-format <<Föregående sida Nästa sida>> | |||
![]() |
|||
Nedanstående text är en maskinellt tolkad och HTML-formaterad text från faximilbilden ovan | |||
![]() | |||
IV. Runinskrifter från 1100-1400 talen
De förändringar i runinskrifternas
skaplynne, som inträda med 1100-talet, hava lika väl som de i början av 1000-talet sammanhang med
kristendomen. Den nya läran kan visserligen då
ännu ej anses enarådande, ty ännu 1123 företog norske konungen Sigurd
Jorsalafare ett korståg till Småland (1) H, Schuck, Sv, folkets hist. I, s, 356. |
på 1100-1400-talen äro gravskrifterna övervägande och nu lämpade efter
kyrkliga synpunkter. Även själva runraden visar så till vida kyrklig påverkan, att den så småningom ökas till samma antal runor, som det latinska alfabetet har bokstäver, och därefter kan man tala om ett runalfabet. Runradens ombildning till runalfabet skedde genom följande åtgärder. Liksom redan förut e skilts från i, och g från k genom en punkt, så åtskildes nu genom samma medel d från t, p från b. På grund av dessa punkter brukar alfabetet kallas stungna runor. Kortkvistrunorna (se sid. 83, 26) för a, n, t blevo ensamt gällande, och kortkvistformer av s med en punkt eller ett streck nedtill för c och z. Åt den 16-teckniga runradens a-runa gavs däremot betydelsen ä, som här betecknas med ae. Som motsvarighet därtill bibehölls o-runan men omvänd till *, för betydelsen o, men biformen * fick betydelsen ö. I överensstämmelse med begynnelseljudet i runenamnet yr fick runan R, som förr betecknat ett r-ljud, nu betydelsen y, som dock även betecknades med den stungna u-runan. Övriga runor bibehöllos, en del smärre ändringar utelämnas här. Det stungna runalfabetet har alltså följande utseende: abdefghiklmno prs*t(th)u*y*z(ae)ö |
||
![]() | |||
Sid 86-87 Innehåll Utskrift i PDF-format <<Föregående sida Nästa sida>> |