Sid 86-87     Innehåll       utskrift i PDF-format        <<Föregående sida         Nästa sida>>
    Nedanstående text är en maskinellt tolkad och HTML-formaterad text från faximilbilden ovan
IV. Runinskrifter från 1100-1400 talen 

De förändringar i runinskrifternas skaplynne, som inträda med 1100-talet, hava lika väl som de i början av 1000-talet sammanhang med kristendomen. Den nya läran kan visserligen då ännu ej anses enarådande, ty ännu 1123 företog norske konungen Sigurd Jorsalafare ett korståg till Småland 
»för att kristna folket, emedan inbyggarne där i landet icke höllo på den kristna tron, ehuru dock några annammat dopet», och ännu omkring 1130 kallade svearne Magnus Nilsson helgerånare, därför att han plundrat ett Torstempel.
I avlägsnare trakter höll sig hedendomen än längre, i ett c. 1190 skrivet brev talar ärkebiskopen om de nyomvända i Hälsingland och även i Dalarne tyckes hedendomen delvis hava funnits kvar, då konung Sverrer tågade genom landet 1178 (1). Först  mot 1200 var alltså kristendomen nästan allmänt genomförd. 
Mönstringen av 1000-talets runristningar visade, att åtminstone runstenars resande företogs nästan endast av de kristna; hedningarnas samtida runristning på träkavlar o. d. äga vi ej i behåll. Även 

(1) H, Schuck, Sv, folkets hist. I, s, 356. 

på 1100-1400-talen äro gravskrifterna övervägande och nu lämpade efter kyrkliga synpunkter. 
Även själva runraden visar så till vida kyrklig påverkan, att den så småningom ökas till samma antal runor, som det latinska alfabetet har bokstäver, och därefter kan man tala om ett runalfabet. Runradens ombildning till runalfabet skedde genom följande åtgärder. Liksom redan förut e skilts från i, och g från k genom en punkt, så åtskildes nu genom samma medel d från t, p från b. På grund av dessa punkter brukar alfabetet kallas stungna runor. Kortkvistrunorna (se sid. 83, 26) för a, n, t blevo ensamt gällande, och kortkvistformer av s med en punkt eller ett streck nedtill för c och z. Åt den 16-teckniga runradens a-runa gavs däremot betydelsen ä, som här betecknas med ae. 
Som motsvarighet därtill bibehölls o-runan men omvänd till *, för betydelsen o, men biformen * fick betydelsen ö. 
I överensstämmelse med begynnelseljudet i runenamnet yr fick runan R, som förr betecknat ett r-ljud, nu betydelsen y, som dock även betecknades med den stungna u-runan. Övriga runor bibehöllos, en del smärre ändringar utelämnas här. 
Det stungna runalfabetet har alltså följande utseende:
abdefghiklmno
prs*t(th)u*y*z(ae)ö
 Sid 86-87     Innehåll       Utskrift i PDF-format        <<Föregående sida         Nästa sida>>