men ordets andra del är uppfattad olika, såsom
»korn» eller »krona».
Både trollrunor och ord förekomma på ett benstycke,
som 1840 hittades djupt ned i en torvmosse
vid Lindholm, Vemmenhög sn, Skåne, nu i Lunds
museum, och på grund av sin hemlighetsfulla inskrift
säkert med rätta kallas amulett. På benstyckets
ena sida står från höger till vänster: aaaaaaaaRRRnnbmuttt:alu: som uppenbarligen
utgör trollrunor, om ock betydelsen ej är i allo
klar. De 8 a antagas syfta på runans namn äss
»asagud» särskilt Tor, och efter en av asagudarna,
Tyr äro de 3 t uppkallade, dessa båda rungrupper
åkalla säkerligen åtta resp. tre gånger dessa gudars
skydd, de 2 n ha namnet »nöd», som antyder faran,
och a l u är ett ord, som förekommer på många
brakteater och brukar tilläggas betydelsen
»skydd, värn». Betydelsen av övriga runor är oklar men säkerligen också magisk.
Längs andra sidan står, ävenledes från höger till vänster: ek erilaR
sa
wilagaR hateka ;
som numera översättes: »Jag Eril den listige», vilket
binamn antages hänvisa på den kunskap i trollrunor,
varpå ristaren nyss givit prov.
Även runstenar blevo bärare av besvärjelser. På
en sådan, den vid Björketorp (1) i Blekinge,
angives detta ändamål. uttryckligen genom ordet
uþArAbAsbA »förbannelse» på stenens ena sida,
(1) O, v. Friesen, Lister- och Listerby-stenarna i Blekinge,
Uppsala 1916.
och på en annan följa sex rader, som läsas nedifrån
upp och i högtidliga ord innehålla en olycksbådande
förkunnelse om, vad ont skall drabba den, som bryter
upp stenen. En annan lång runinskrift i Blekinge,
den vid Stentoften (1), innehåller jämte annat
samma besvärjelse. Dessa runstenar i Blekinge visa
både genom språkformer och runformer, att de äro
yngre än förut behandlade, de hava hänförts till
slutet av 600-talet eller c. 700, och denna tidsbestämmelse har fått en oväntad bekräftelse genom
fyndet 1917 av en runsten vid Eggjum i Sogn
i Norge med den längsta kända urnordiska inskrift,
omkring 200 runor, med samma språk- och runformer
som runstenarne i Blekinge. Denna sten är nämligen
funnen i en grav, som på grund av sin beskaffenhet
måste hava tillhört 600-talet, må vara dess slut
c. 700, och dess inskrift talar om hemlighetsfulla
åtgärder för gravvårdens tillrustning. Den mest
iögonenfallande förändringen av runorna är, att
i stället för den gamla runan j (se Kylver-stenen
och Vadstena-brakteaten) formen * A kommit i bruk
och att denna runa icke vidare betyder i utan a,
medan den förra runan a inskränkts till att betyda
nasalerat a, sådant som an, en i franskan, vilket
ljud då ännu fanns i vårt språk. Orsaken till
ändringen har varit, att runans namn jara »år»,
jfr ty. Jahr, genom bortfall av j- övergått till åra,
förstadiet till vårt år, och runan kom då att beteckna a,
(1) O. v. Friesen, Lister- och Listerby-stenarna i Blekinge,
Uppsala 1916.