enär man var van att finna runornas ljudvärde i namnens begynnelseljud. 
Emellertid saknas ingalunda urnordiska runstenar; som icke se ut att hava något trolskt syfte. Dock kan man ju icke veta, om icke en runinskrift, som en efterlevande nämnde sig egna en avliden, i själva verket avsåg att genom blotta anbringandet av dessa runor göra den döde samma tjänst, som de anförda förbannelserna åsyftat. 
I samma blekingska trakt som Stentoften-stenen. finnes den nästan samtidiga runstenen vid Istaby (1) med inskriften: AfatR hAriwulafa hAþuwulafR hAeruwulafiR warAit  runaR  þAiAR. »Efter Hariwulf skrev Haduwulf, son till Heruwulf dessa runor.» Med A betecknas här en annan ändring av den gamla j-runan än *, som med betydelsen a trätt i stället och blott finnes i denna inskrift. Ett par av personnamnen i denna inskrift finnas ock på Stentoften-stenen och hava säkert burits av en framstående släkts medlemmar. Deras namn börja med samma ljud, liksom rimmet bildas i den fornnordiska poesien. 
Från 400- och 500-talet härröra emellertid de flesta av de fåtaliga urnordiska runstenarna, och deras inskrifters språk är vida ålderdomligare än de blekingska från slutet av 600-talet, och deras runor äro mest de samma som på Vadstena- brakteaten. Även dessa inskrifter synas till innehållet, om ock kanske 

(1) O. v. Friesen, Lister, och Listerby-stenarne 
s. 28.

icke till syftet, vara främmande för all magisk verkan av runskriften. 
Många av dessa inskrifter bestå endast av namn, t. ex. fino »Finna» och saligastiR »Saligast» på Berga-stenen i Södermanland, nära Trosa, hariŋa j 1eugaR »Haringe och Leug» på Skåäng-stenen i Vagnhärad sn, ej långt därifrån, haukoþuR »Haukod» Vånga, Västergötland, skiþaleubaR »Skinn-leub» på Skärkind- stenen i Östergötland; första leden av namnet är ett binamn, som den nämnde burit på grund av något för honom utmärkande, t. ex. att han drivit handel med pälsverk, som var en eftersökt vara. (1) Binamnet är kanske bevarat i namnet på gården Skinnstad, c. 2.5 km. från stenen. Det är svårt att veta, om dessa enstaka namn beteckna de avlidne, åt vilka vården ägnats, eller de efterlevande, som rest stenen, ty bådadera är tänkbart. Den urnordiska runstenen vid Kjolevig i Norge talar för den förra uppfattningen. Dess inskrift är: hadulaikaR ek hagustadaR hlaaiwido magu minino »Hadulaik. Jag Hagustald begrov min son». På denna sten betecknas alltså den avlidne med ett ensamt namn och den efterlevande fadern nämner sig särskilt. Så ock den urnordiska runstenen från Reistad, Norge: iuþiŋaRik wakraR: unnam wraita »Juding. Jag Vakr företog ristningen». Å andra sidan visar den urnordiska 

(1) O, v Friesen, föredrag.