avdelningarna kallas ätter, vilken benämning
nog ock fanns under den urnordiska tiden, enär ordet
ätt här kan förklaras som ett sedermera utdött ord
med betydelsen »antal av åtta», ett helt annat ord
än ätt »släkt». Runorna äro alla rättvända, runan ŋ är något olika mot på Kylver-stenen, och viktigt
är, att Kylver-stenens runa p här ersatts av b, såsom
ända till sen tid blir fallet. Vadstena- brakteaten
anses hava tillkommit nära år 500 och på dessa
c. 200 år efter Kylver- stenen äro ju åtskilliga ändringar
att vänta. På en år 1911 funnen guldbrakteat från
Grumpan i Sävare sn, Västergötland, från c. 575
e. Kr., nu i Statens hist. museum, finnes ock runraden,
men i ordningsföljden: t b e m l R o d ......f u þ a r k g w ...... h n i j ї s, med annan
ordningsföljd av ätterna och saknad av runorna p och ŋ,
men det märkligaste är, att sedan ŋ försvunnit,
har R flyttats till dess ställe från sin förra plats
i andra ätten framför s, enär R för framtiden bibehåller
denna plats och, efter att o d framdeles hava
försvunnit, blir runradens sista runa. Att märka är
ock, att runan s fått samma form som i yngre runrader.
Runorna R och s betecknade ursprungligen
två slag av s-ljud; R det klingande, såsom i tyska
so, s det klanglösa, såsom i tyska als, men det förra
övergick tidigt i alla germanska språk utom i gotiskan
till ett från det genom runan r betecknade skilt
r-ljud, och man betecknar därför runan med R.
Den magiska beskaffenheten av luwatuwa
på Vadstena-brakteaten styrkes av den liknande in-
skriften lyfatyiö på en stenyxa från Vejle
i Danmark. Denna inskrift är visserligen mycket
sen, antagligen från början av 1200-talet och något
ändrad under tidernas lopp men säkerligen ock en
trolldomskrift, då den befinner sig på en stenyxa,
som ju i senare tider fattades som en åskvigg och
var föremål för vidskepelse.
Trolldomsrunor kunna ofta förmodas på guldbrakteaterna,
som buros som prydnader och säkert
ofta som skyddsföremål eller amuletter. Den vanliga
obegripligheten av deras runinskrifter skulle så på
ett naturligt sätt förklaras. Men obegripligheten kan
ock härröra därifrån, att brakteaterna äro efterhärmningar av romerska mynt; först kopierades de
latinska inskrifterna, ofta delvis oriktigt, i nästa
led ersattes de med runliknande tecken och slutligen
med verkliga runor, dock utan mening, vilka kanske
sedan i andras uppfattning övergingo till trollrunor.
Det finnes emellertid några guldbrakteater, vars
inskrifter innehålla verkliga ord, men dessa höra,
som att vänta var, till senare delen av brakteattiden,
400- och 500-talen. En sådan från 450-500, år
1817 funnen på Tjurkö i Blekinge, nu i Statens
hist. museum, har inskriften:
heldaR kunimudiu....wurte runoR an
walhakurne..,
som betyder »Held gjorde runor på brakteaten».
Att sista ordet är en beteckning för brakteaten, äro
alla tolkare ense om, ävensom att dess första del
sammanhänger med Valland och välsk, beteckningar
för keltiskt land och folk, särskilt Frankrike,