Efter hand uttryckes i runinskriften ett ändamål, som måhända outtalat även varit de äldre kristna runinskrifternas syfte: det är den dödes själ, som ristningen skall komma till godo. Så säger en
kunar . sun . farulfs . lit . kiara . mirki . fr sial : iufurfast . stiubu . sin . totur hulmtis
»Gunnar, son till Varulv, lät göra minnesvård för Juvurfasts själ, sin styvdotters, Holmdis dotters». Åtskilliga av inskriftens ord äro förkortade. Holmdis har ock på samma ställe rest en sten efter sin dotter, och båda även en gemensam sten. Blotta ristningen av runor har väl alltså ansetts verka liksom de på runstenar vanliga bönerna:
Gud hjälpe hans själ o. s. v. och verkan förstärktes genom att de förbipasserande upprepade inskriften. Efter hand tilltager sedan att uppmana till bön för den avlidnes själ och är särskilt mycket vanlig i Gottlands unga runinskrifter.
Omtanken för själens hugnad var stark nog att driva till att resa runstenar för sin själ i levande livet och flera exempel finnas på att så skett. Det mest bekanta är de nästan likalydande runstenarne vid Täby tå i Uppland:
X iarlabaki X lit X raisa Xstain X þisa Xat sik X kuikuan X || X auk bru X þisa X karþi X fur ont X sina X auk ain X ati X alan X tabu X kuþ hialbi ont hans
»Jarla-Banke lät resa denna sten efter sig levande och gjorde denna bro för sin ande och ägde ensam hela Täby: Gud hjälpe hans ande!»
Över den sanka sträckan mellan runstenarne förde en vägbank, kantad med större och mindre stenblock i regelbunden växling, vilken ännu på 1600-talet var i behåll. Det är icke