Sid 116-117 Innehåll utskrift i PDF-format <<Föregående sida Nästa sida>> | |||
Nedanstående text är en maskinellt tolkad och HTML-formaterad text från faximilbilden ovan | |||
karlarnes tillgivenhet på runstenen i Turinge kyrka, Södermanland: |
än de närskylda velat resa stenen och betona, hur väl de hållits, vartill de
foga hänförda lovord över sina hövdingars förträfflighet: I allmänhet
inhöggs j u en runristning efter en enda avliden, möjligen efter ännu någon
eller några, som på samma gång omkommit, men understundom har ock en
runinskrift ägnats åt ett flertal befryndade, som måste hava dött på
skilda tider. Så måste hava varit fallet med runinskriften vid Granby,
Orkesta sn, Uppland, som väl näst Rök-stenen, är Sveriges längsta
runinskrift och rätt oredigt avfattad: + hemik + uk + sialfi + uk + iohan + þeiR + lata hakua + eftR + faþur sin + finuiþ + uk + uarkas X uk X rahnfriþr + uk moþur sina + uk + at + ikikerþi + uk + at + kalf + uk + kiarþar + uk at + han ati + ein X alt fyrst X þat X uaru + freantr þeia, + koþ hialbi + ant þeira + uisiti + risti + runa þisa + »Hämming och Själve och Johan, de låta hugga efter sin fader Finnvid och (så gjorde även) Vargas och Ragnfrid (som förmodligen varit måg och dotter till Finnvid), och (efter) sin moder och efter Ingegärd och efter Kalv och Gärdar och (Sigv?)at. Han ägde ensam allt först. Det var deras fränder (nämligen de senast uppräknade, kanske avlidna mågar till F'innvid). Gud hjälpe deras ande! Visäte ristade dessa runor.» Märk förekomsten av Johan, som, under 1000-talet är det enda brukade kristna mansnamnet. |
||
Sid 116-117 Innehåll Utskrift i PDF-format <<Föregående sida Nästa sida>> |