Lönnskrift av det slag, som man kan kalla ättoch nummerskrift följer därpå i tre skiftningar. Ätt- och nummerskriften grundar sig på runradens indelning i tre ätter och betecknar en åsyftad runa genom att angiva först, vilken ätt den tillhör, och sedan, vilket nummer den har i denna ätt. Därvid brukade i denna äldre tid tredje ätten, Tyrs ätt, t b m l R, betecknas som ätt 1, första ätten, Frejs ätt f u þ o r k som ätt 3, andra ätten, Hagals ätt, h n i a s, blev i alla fall ätt 2. Förhållandet förklaras om man antager, att den runrad, som utgjorde ristarens förskrift, utgjort en spegelskrift, sådan som den urnordiska runraden på Vadstenabrakteaten, som av sig själv uppstår vid gjutning av rättvänd skrift, alltså: R l m b t : s a i n h : k r o þ u f. Därigenom blir naturligt, att den ätt, som börjar med f -runan, Frejs ätt, betecknades som den tredje, den stod ju i tredje rummet för ristaren, som var van att läsa från vänster till höger. Runorna själva, som voro vända åt vänster, måste han läsa från höger till vänster, varvid de f ingo behålla sina nummer. I ett fall finnes därvid endast b m l R räknade till Tyrs ätt, i det t lagts till Hagals ätt h n i a s, så att denna skulle bliva h n i a s t med lika många runor som Frejs ätt
f u þ o r k.
Den första arten ätt- och nummerskrift är kvist-
runorna, i vilka ett streck i ena ändan bär 1-3 småstreck,
som ange den avsedda runans ätt, i den andra, riktade åt andra sidan,
behövligt antal småstreck för dess nummer.
Den andra arten ätt- och
nummerskrift är sammanställning av tecken med utseendet Z att beteckna ätten,
och S att beteckna numret i ätten, alltså ZZZSSS 3 : 3 för þ; det är
den urnordiska runan ї.
Den tredje arten består av korta streck uppif rån för
att beteckna ätten och den urnordiska o-runan att beteckna numret.
Ännu
konstfullare äro de kors av kvistrunor av olika beskaffenhet, som finnas på
toppen och baksidans översta del, och underlig är ock den kvistruna mitt
ibland de urnordiska runorna, som har 3 kvistar till vänster och 4 till höger
men på grund av sammanhanget måste betyda þ.
Det är en förvånande
runkunskap, som ristaren framter för åskådaren, och icke blott skiftande
former och användningar av runtecken utan ock olika ätteföljd och
indelningar av själva runraden.
Ingen under, att inskriftens tydning tett sig
olika för olika forskare och att alltjämt nya tydningar framställas. Jag vill
här giva den översättning, som synes mig sannolikast och jag givit skäl för
i Östergötlands runinskrifter.
»Efter Vämod stå dessa runor, men Varen,
fadern, skrev dem efter sin döde son. Sägom för folket det minnet, vilka de
två krigsbyten voro, som togos så,