ifrån», upplyser den blott om den avlidnes dödssätt.
Emellertid är en annan tolkning från innehållets synpunkt mera tilltalande ehuru osäker på grund av vissa runologiska och grammatiska svårigheter, (1) nämligen: »Vravarad i Haga är dödad.» Haga kan vara en äldre namnform av Hagby, i vilken socken runstenen nu står vid prästgården. Denna runsten bär en så vältecknad ryttarbild, att prof. O. v. Friesen förvisso med rätta ansett den vara tecknad efter romersk förebild.
I det föregående hava många runinskrifter betecknats som helt eller delvis magiska, och även de på amuletter och gravstenar, som till lydelsen icke visa någon magisk anstrykning, kunna misstänkas äga en åsyftad magisk undermening. Att därför sluta, att runorna rent av skulle hava tillkommit i magiskt syfte, skulle vara oriktigt. Runorna hava ursprungligen uppfunnits för att tjäna praktiska syften som meddelelsemedel, men sedan ock använts som trollrunor, liksom ju fallet var med de grekiska och latinska alfabeten.
Runornas uppkomst torde nu kunna anses känd. Vid första blick på runraden framträder åtskilliga runors likhet med latinska stora bokstäver, t. ex. med R, I, T, B. Utgående från denna likhet och beaktande övriga för frågans bedömande viktiga förhållanden slöt den danske runforskaren I, Wimmer 1874, att runorna utgjorde en ombildning av latinska

(1) Brate, Ark, för nord. fil. 31, s. 227 f;            H. Pipping, Stud. i nord. fil. 12 s. 65.

alfabetet och att orsakerna till ombildningen huvudsakligen vore önskvärdheten, då runorna, som vanligen skedde, skuros i trä, att strecken dels skulle vara raka, dels icke sammanfalla med ådrorna i träet, ävensom att åt runor, som enligt anförda grundsatser kom me att sammanfalla, gåves en skiljaktig form. Det ställe av den romerska gränsen, där ombildningen av latinska alfabetet till runor, skedde, tilltrodde sig icke Wimmer att med säkerhet angiva, Gallien (Frankrike) skulle ju legat närmast att förmoda, varifrån så mycken annan påverkan av romersk kultur ägde rum, men däremot strede, att de älsta runinskrifterna anträffats hos goterna i Sydryssland och de nordiska folken, varemot de tyska runinskrifterna äro långt senare. Därmed var ju en hänvisning given till gränsen av det romerska rikets östra del och till det germanska folk, goterna, som där voro romarnes grannar, ehuru Wimmer icke drog slutsatsen, att dessa måste hava givit upphov åt runorna. I romerska rikets östra del var emellertid grekiskan det rådande språket, om ju ock latinet, statsmyndighetens språk, därjämte förekom, och då låg det nära till hands att antaga grekiska alfabetet hava delvis varit källa för runorna, helst grekiska och latinska alfabeten hava många bokstäver gemensamma. Den uppfattningen framställdes av norrmannen S. Bugge i ett föredrag 1898. Sin fasta grundval fick denna uppfattning 1904 genom ett arbete av svenske arkeologen B. Salin, Altgermanische Thierornamentik, som ådagalade, att på 100-talet e. Kr. en germansk kultur utbildade sig på Svarta havets norra och nordvästra strand och i de angränsande trakterna av Ryssland, väsentligen vilande på klassiska förebilder, försköt sig mot sydöstra Östersjön och därifrån västerut och sträckte sina verkningar upp över Danmark, Norge och i mindre