grad Sverge: Med denna kulturström förmodar Salin ock, att runorna hava spridits, som sålunda uppkommit i Svartahavsländerna. Undersökning om, på vilka bokstäver i de grekiska och latinska alfabeten de särskilda runorna återgå, företogs av den svenske runforskaren O. v. Friesen (Om runskriftens härkomst, Uppsala 1904.) och han utgick därvid från den klassiska kursivstilen, som dagligen brukades i handel och vandel, icke från den uti inskrifter brukliga. Han anser, att runraden härrör från en got, som lärt sig att tala och med vardagslivets bokstavstyper hjälpligt skriva grekiska och latin och så med stöd av dessa färdigheter sammansatt en skrift för sitt modersmål gotiskan. Han öste därvid företrädesvis ur det grekiska teckenförrådet men måste därjämte anlita det latinska, emedan gotiskan hade ljud, som vid denna tid, slutet av 200-talet e. Kr., saknades i grekiskan men funnos i latinet; det är runorna f, u, r, h, som måste vara hämtade från latinska alfabetet.
Runorna skilja sig ock från grekiska och latinska alfabeten genom sin egendomliga ordningsföljd, som gör, att man brukar för dem undvika namnet alfabet utan i stället använda benämningen runrad. I,iksom grekiska bokstäverna hava ock runorna namn, ehuru icke de samma som de grekiska, varemot de latinska bokstäverna blott nämnas med sitt ljud, om nödigt, med tillagd vokal.
Runornas avvikande ordningsföljd har befunnits stå i nära sammanhang med deras namn. (1)
Namnen äro bevarade i runsånger, minnesdikter av olika slag över runornas namn, en angelsaxisk, som omfattar flera runor än de 24 urnordiska, en

(1) Brate, Runradens ordningsföljd, Ark, f ör nord, fil.
36, s, 193 ff. 22

fornnorsk, flera isländska och en forntysk om den yngre nordiska runraden med 16 runor. Namnen äro icke alldeles desamma i alla dessa runsånger, och även om de äro desamma, så tydas de i dem olika, men så pass mycken likhet finnes i de olika runsångernas lydelse och tydning av runnamnen, att de alla måste antagas utgå från en enda ursprunglig runsång. En prövning av de olika runnamnen visar, att de, som kunna antagas för ursprungliga i den urnordiska runraden, parvis eller ibland fyra tillsammans kunna betraktas under en gemensam synpunkt och sålunda kunnat besjungas i ett eller tvänne verspar. Sålunda har t.ex. f namnet fe »fä», u urr »uroxe», den tama och vilda boskapen, þ heter »turs», d.v.s. »jätte» och a ass »asagud, särskilt Tor», som är jättarnas huvudfiende och mot dem skyddar människorna och deras egendom; h heter »hagel», n »nöd», i »is», a år »årsväxt», dessa fyra runor kunna hava ingått i verser, som avhandlat årsväxtens beroende av väderleken. Runnamnen äro alltså valda från det dagliga livets förhållande och efter inbördes sammanhang ordnade till en minnessång, som ock bestämt runradens ordningsföljd.
Från dessa ursprungliga runenamn är som sagt de i runsångerna till betydelsen delvis förvanskade.
Här skall blott fornnorska runsångens namn och betydelser anföras, eftersom denna är den älsta (1): 1. f  fe »gods»; 2. u ur »slagg» (ursprungligen urr 'uroxe'); 3. p þurs »jätte»; 4., o oss »fors» (2) (ursprungligen ass »asagud»); 5. r reið  »ritt»; 6. k kaun »böld»;

(1) K. Kålund, En gamlnalnorsli runerim og nogle isl, runeremser (1884) och (1885) i Småstycken nr 1,4.
(2) Lindroth, Stud. över de nord, dikterna om runornas namn i Ark, för nord. fil. 29, 256 ff.