Att 1000-talets runinskrifter äro kristna, framgår dels av att de flesta runristningar äro prydda med kors av ofta prydliga former, dels av den kristliga bön för den dödes själ, som ofta avslutar inskriften, t. ex. Gud hjälpe hans själ ! Gud hjälpe hans ande och Guds moder! Gud hjälpe deras själ bättre än de kunde förtjäna! Åkallandets utsträckning till jungfru Maria ägde i romersk-katolska kyrkan ej rum före 1000-talet: Runinskrifternas olika former av ordet »själ» förtälja om de länder, varifrån vi mottogo kristendomen. Ristningarna siol , siul, och sial återgå på fornlågtyska siola, siala, alltså formen av ordet i det språk, som vår förste missionär Ansgarius talade och vilken stadgat sig i vårt språk och fått formen själ. En annan ristning sil har sitt ursprung från samma forntyska form som tyska Seele. Ytterligare en rad ristningar sal, soll, saul härröra uppenbarligen från fornengelska former: anglosaxiska säwel (ol, ul), säwl, saul, söwhul, säwul, som utvecklat sig till nyengelska soul. För begreppet »själ» hava de tyska och engelska missionärerna haft svårighet att finna någon lämplig översättning på fornsvenska, som väl då ännu saknade uttryck för denna sida av personligheten. De hava då gripit till sina egna språks uttryck och förklarat dem för sina åhörare, som sedan upptagit sina olika lärares uttryck: Därjämte kom ock det inhemska
ordet »ande», fornsvenska and, ande i bruk, som väl utgör
ett översättningslån av det latinska anima, animus, spiritus.
Runinskrifternas uttryck för »själ» giva således åtminstone en antydan om
utbredningen av tyskars och engelsmäns omvändelseverk i Sverige.
Många runinskrifter finnas visserligen, som icke äga något tecken till
kristendom, men om de ej heller äga tecken till hedendom, böra de antagas vara
kristna, då de otvetydigt kristna äro så synnerligen talrika.
Ansgarius kom visserligen år 830 till Sverge, och till c. 981 predikade
uteslutande tyska missionärer i Sverge. Synnerligen betydande framsteg torde
icke kristendomen hava gjort under denna tid, men att det är det tyska
uttrycket för »själ», som blivit det gällande i vårt språk, visar i alla
fall ock en viss eftertrycklighet hos denna tids missionsarbete. Att emellertid
år 1000 de flesta svenskar voro hedningar, därom vittnar Olov Tryggvesons
uttalande före början av slaget vid Svolder : »Bättre vore för svenskarne
att hemma slicka sina blotkärl än att gå mot Ormen långe under norrmännens
vapen.»
I början på 1000-talet voro förhållandena gynnsammare för kristendomens
spridning i Sverge, särskilt i de delar av riket, som lågo nära Norge, där
från 995 konung Olov Tryggveson ivrigt arbetade för kristendomen. Ragvald jarl
i Västergötland fick år 1000 Olov Tryggvesons syster Ingeborg till äkta, mot
det att han lät sig döpas och lovade att verka för kristendomen, och konungen
sände för detta