II. Runinskrifter från 800- och 900-talen

Av redogörelsen för särskilt Grumpan-brakteaten och de blekingska runstenarne i det föregående har framgått, att runornas former, betydelse och antal efter hand undergingo förändringar. Dessa ändringar fortgingo, och vid början av 800-talet, vikingatidens begynnelse, befinnes runornas antal vara inskränkt till 16 och av de urnordiska runorna blott h och m i behåll, vilka ock snart ändrade form.
Över detta utvecklingsstadium av runraden är det i Danmark, som iakttagelser kunna göras. I Sverge begagnas i flertalet runinskrifter närmast den urnordiska tiden en avart av runor, som efter deras utseende av S. Bugge kallats kortkvistrunor. Deras utseende växlar något i olika inskrifter men deras gemensamma skaplynne är att utgöra en förenkling av vissa runors former. Som prov må runorna på Rök-stenen i Östergötland gälla, som är den älsta av hithörande inskrifter. Dess runrad är:
fuþork. hnias. tbmlR

Inskrifter med kortkvistrunor finnas i Östergötland, på Gottland, i Södermanland, Uppland, Hälsingland, Öland, i södra Norge och på ön Man i Irländska sjön, som på vikingatiden var ett norskt rike. På grund av denna utbredning kallas kortkvistrunorna av O. v. Friesen för »svensk-norska» och fattas som här utvecklade ur de urnordiska. Förekomsten på Rök-stenen av tre t från den 16-teckniga runraden och den ålderdomliga Spar1ösa-stenen från Västergötland med mycket långa runor, liksom en av kortskrifttypen c. 900, och med 1 av kortkvisttyp, visar, att den 16-teckniga runraden var bekant i vårt land samtidigt med kortkvistrunorna.
I Östergötland finnas sex inskrifter med kortkvistrunor och spår av sådana i andra inskrifter, på Gottland tre, i övriga landskap enstaka. Måhända ha då kortkvistrunorna uppkommit i Östergötland eller på Gottland.
Tiden för kortkvistrunorna intygas genom fynd av en med dem ristad liten stång på Osebergskeppet i Norge, som härrör från förra hälften av 800-talet, och en yngre typ av dem genom en inskrift på Gokstad-skeppet från c. 900.
Rök-stenen i Östergötland, som haft mer än 762 runor, är den längsta runinskrift, som finnes, och är ristad på alla sidor, även toppen. Runorna stå mellan jämlöpande linjer, såsom seden är i denna tids runinskrifter, skiljetecken för att skilja orden åt saknas, varigenom tydningen mycket försvåras, liksom ock genom att ristaren nöjer sig med en runa, då man