Det är givet, att dylik löslighet i bevisföringen måste äckla folk med sund tankegång och bringa hela fornforskningen i vanrykte, såsom det visar sig av
O. v. Dalins blodiga drift med fornforskaren Björner. Att de flesta runminnesmärkena ristats efter kristendomens införande, bevisades i avhandlingen De aetate runarum (1726) av Olov Celsius d. ä. (1670 -1756), son till Magnus Celsius, som därigenom råkade i en häftig strid med Björner.
Ett försök att härleda runorna från grekiska alfabetet gjordes 1724 av Erik Benzelius d. y. (1675-1743) i avhandlingen Periculum runicum, vilket är av intresse, då i vår tid O. v. Friesen anser det grekiska alfabetet vara runornas ursprung, visserligen dess kursiva form. Till samma slutsats som O. Celsius kom 1762 N. R. Brocman (1731-1770) i den »undersökning om wåre runstenars ålder», som han fogade till sin utgåva av Sagan om Ingwar Widtfarne.
Åt runkunskap ägnade ock frihetstidens förnämste språkforskare Johan Ihre (1707-1780) åtskilliga avhandlingar, varvid han ställde sig på O. Celsii ståndpunkt. En under hans presidium försvarad avhandling av E. Götlin, De Runarum in Svecia occasu (Om runornas undergång i Sverige)
Den på frihetstiden följande gustavianska tiden var icke gynnsam för vetenskaplig forskning, det var på vitterhetens område, som man då sökte utmärka sig, och vitterheten sökte sina mönster från de klassiska folkens, grekers och romares forntid men ej från det egna folkets.
En motsatt uppfattning bröt sig ban efter 1809, nyromantikerna tilltalades lika mycket av våra förfäders liv och historia som av de andra världar, fjärran i tid och rum, vari de sökte näring för poetisk ingivelse, och särskilt den riktning, som Götiska förbundet 1811 blev målsman för, strävade att utforska och förverkliga den fornnordiska tidens skick.
På runforskningens område må först, om ock icke främst, bland göterna omtalas den originella Per Tham på Dagsnäs (1737-1780). I sin forskning kan han betraktas som en rudbeckian av renaste vatten, och den är således värdelös, men hans intresse förmådde honom att låta tecknaren K. G. G. Hilfeling (1740-1823) flera år genomresa södra Sverige, särskilt Gottland och avteckna fornminnen och att understödja N. H. Sjöborg (1767-1838), som utgav flera sydsvenska landskapsbeskrivningar och slutligen det stora verket Samlingar för Nordens fornälskare, 1822-1830 och från vars verksamhet en arkeologisk forskarskola utgick.
En lärjunge till Sjöborg var J . G. Liljegren