Den förste, som gjorde runinskrifterna till föremål för verklig forskning var emellertid Johan Bure (Bureus, 1568-1652), (1) som blev grundläggare till hela den antikvariska strömningen under 1600-talet.
Att samla goda avbildningar av runinskrifterna blev hans första uppgift. Det var 1593, som han började sitt studium av runorna och mot slutet av sitt liv hade han åstadkommit en samlingsbok av runinskrifter, som upptog 619 inskrifter, jämte det att han var verksam som grammatiker och textutgivare och mekaniker.
Innehållet i denna samlingsbok härrörde dock icke uteslutande från Bure utan även från hans medhjälpare som riksantikvarie, hans måg
J. Henriksson-Axehjelm och Martinus Aschaneus samt den senares lärjungar J. Håkansson Rhezelius och P. Westius.
År 1599 utgav Bure Runakaentslanes laerospån, som innehåller 10 runstenar och flera runalfabet och 1611 Runa A. B. C. Boken. Sedan intresset för forntiden sålunda en gång blivit väckt, fortfor en lång tid fornforskningen att blomstra och en god del av detta intresse kom ock runforskningen till del.
Genom M. G. de la Gardies inflytande grundades 1662 i Uppsala en professur i svenska antikviteter och till dess innehavare kallades Olov Verelius (1618-1682), som
(1) H. Hildebrand, Minne av riksantikvarien J. Bureus, Sthlm 1910.
M. G. de la Gardie grundades 1667 ett Antikvitetskollegium, år 1690 flyttat till Stockholm, som skulle ägna sig åt antikviteterna, fornnordisk litteratur och släktforskning, och att börja med utvecklade en livlig verksamhet.
Förste ordförande blev Georg Stiernhielm (1598-1672). År 1692 ombildades kollegiet till ett Antikvitetsarkiv, vars sekreterare på samma gång var riksantikvarie. Under denna tid gjordes en märklig runologisk upptäckt, i det matematikern Magnus Celsius (1621-1679) år 1675 lyckades läsa och tyda de stavlösa runorna eller hälsingrunorna, som visserligen delvis hade tytts redan av J . Bure, och beskrev dem i avhandlingen De runis helsingicis. Förut hade dessa runor uppfattats dels som siffror, dels som villrunor, som man efter godtycke finge tyda. Själen i antikvitetskollegiet blev J. Hadorph (1630-1693), som från 1671 hade fullmakt att årligen resa omkring i riket till antikviteters uppsökande och på dessa resor åtföljdes av tecknare, varvid särskild uppmärksamhet ägnades åt runstenarna. Mer än 1000 sådana avbildades och skuros i trä, vilka utgjorde materialet för det av
J. Görans-