7, h hagall »hagel»; 8. n nauð »nöd»; 9. i iss »is»; 10. a år »årsväxt»; 11 . s söl »sol»; 12. t Tyr »asaguden Tyr»; 13. b bjarkan »björkkvist(?)»; 14. m maðr »man»; 15. logr »vatten»; 16. yr »idegran».
Om runornas namn i Sverge äro underrättelserna få och delvis osäkra. Pålitliga synas i det hela de runenamn, som i forngutniska runinskrifter vid datering medels gyllental och söndagsbokstav (se sid. 95 f.) emellanåt utskrivas i stället för runtecknet, nämligen f fir, som motsvarar fornnorskt fe men med ändelsen -r, u ur, þ þors, þos, h hahal (uttal: haghal), 1 1ahr (uttal: laghr), och möjligen 1ok-, Runtir maþr (uttal: undir- madhy) d. v. s. »m med bistavar nedtill». Möjligen finnes ock s so1 »sol».
Säkert använda i Sverge äro väl ock de runenamn, som J. Burei anför såsom använda i Dalarna, nämligen r re, k kan, c crisol, t Tijr, p Pir, 1 lagh, g gir, o or, q kva.
Däremot är ovisst, om övriga runenamn, som anföras av J . Bure och hans samtida, även brukats i Sverge, då denna tids forskare icke noga skilde mellan svenska, och norsk-isländska uppgifter. Det anmärktes ovan, att translitterationen av runorna genom bokstäver icke betecknade runornas uttal. I många fall. gör den ju visserligen detta tillnärmelsevis, men åtskilliga ljud finnas ock i runtidens språk, som saknas i vårt. Av sådana har det
(1) J : Bure, Runaräfst (1602) enl. H. Hildebrand, Minne af J . Bureus, s 229 ff.

nasalerade a som i franska an, en redan omnämnts, vilket tecknas med a i motsats till * A, ävensom det klingande s, sedan R, som i tyskt so i motsats till det klanglösa tyska s i als. Andra dylika ljud beteckna w. som är det samma som det engelska w, och motsvarigheten till engelska th, varför man bibehållit runan þ vid translitterationen. För äng-ljudet har runraden en enda runa, vårt alfabet oftast två bokstäver ng, vilka med bindestreck emellan (n-g)(ŋ) använts att translitterera densamma. Andra skiljaktigheter mellan vårt och runtidens uttal må här lämnas å sido.