ningarna ge oss ett starkt intryck av vad det var, som framför allt fyllde folkets liv i dessa bygder. Det var strider till sjöss och till lands, till häst och till fots, med yxa och svärd, spjut och pilbåge, det var konstfärdigt skeppsbygge, jakt på hjort och hare, räv och varg, åkrarnas skötsel, framför allt med plogens hjälp, boskapshjordarnes vård, förhållandet till kvinnan och till gudamakterna. Att hällristningarna tillhöra bronsåldern och en mycket tidig del därav, visas av de på dem avbildade yxornas och svärdens former. Folkets religiösa föreställningar göra sig på hällristningarna överallt gällande genom de talrika hjulen, fotsulorna och de skålformiga fördjupningarna, vilka symboliska tecken äro kända från många delar, av jordklotet. I dylika skålformiga fördjupningar, som av folket kallas älvkvarnar, hava i vissa landsändar intill senaste tider smörjningar och offer ägt rum som bot mot sjukdomar, vilka ansetts vållade av älvorna, och det är troligt, att innebörden i denna sed varit offrande till de under jorden boende döda förfädren eller andra jordens gudamakter. Att hjulet - är en bild av solen, blir särskilt sannolikt av somliga bilder, där solhjulet framställes draget av en häst, som på den märkvärdiga solvagnsbilden av brons med förgylld skiva, som 1902 hittades i Trundholms mosse på norra Själland, eller där ett antal män föreställas rulla ett solhjul (se den runda kulan högst upp på bild 2 (s. 5), vilket påminner om en vid floden Mosel ännu på 1820-talet övlig midsommarnattsfest, varvid ett halmlindat hjul antändes på

en höjd och rullades ned till floden, vari endast män fingo deltaga. Lyckades man föra hjulet brinnande ända ned, var detta tecken för god vinskörd. Då det således här är solen själv, som under hjulets form är föremål för dyrkan, kan det väl ifrågasättas, om man icke på denna tid ännu nöjde sig med att tillbedja blotta naturföreteelserna, solen, åskan, elden, jorden, vattnet, utan att tänka sig någon gudaperson, som härskade över dem och vars verktyg de voro. Som dylika gudapersoner har man tolkat åtskilliga mansfigurer av betydligt större storlek än ristningens övriga, men det synes väl tänkbart, att denna storlek blott skall framhålla de hövdingar, som varit ledare i de skildrade striderna. Att hällristningarna till största delen utgöra historiska tavlor till minne av utkämpade strider, synes knappt kunna betvivlas, om de ock delvis må innehålla försök att vinna naturmakternas gunst. Om hällristningarna tillhöra bronsålderns period 2, som svärdsbildernas utseende synes giva vid handen, så infaller denna period enligt O. Montelius 1450 - 1250 f. Kr. och det skulle alltså kunna vara c. 1600 år mellan dem och uppträdandet av den verkliga skriften, runorna, i vårt land. Någon utveckling av hällristningarnas figurer och symboliska tecken i riktning mot skrift är icke känd, och när skriften en gång skänktes vårt folk, så var det genom inverkan från sydligare nationer.