Hans Runlära, som trycktes 1832, belönades 1821 med kungl. Vitterhets-, hist. och antikvitets- akademiens högsta pris och hans Run-Urkunder 1833, som 1834 ock offentliggjordes som tillägg till Svenskt diplomatarium I, utgör en så fullständig samling, som då kunde åstadkommas av runinskrifter på nordiskt språk i translitteration.
Ehuru i vissa delar föråldrade, utgöra dessa skrifter ännu oumbärliga hjälpmedel. Bland Liljegrens svenska efterföljare bör framför allt R. Dybeck (1811 -1877) nämnas. Till yrket jurist, började han dock omkring 1830, på en tid, då ännu blott få insågo betydelsen därav; under resor i olika landskap avteckna fornlämningar, särskilt runstenar; uppsamla folkmelodier, anteckna gamla sägner, sagor och ordspråk samt studera allmogens seder och liv.
Hans samlingar av runristningar Svenska run-urkunder 1855, som innehåller nyfunna runinskrifter huvudsakligen i Uppland och Södermanland, Sverikes runurkunder 1860, 1865, som åsyftar att vara en fullständig samling av runristningar i behåll i Uppland, och hans reseberättelser till antikvitetsakademien, delvis tryckta i Runa, folio 1865, äro av stor vikt, om ock anmärkningar mot dem kunna göras.
Gottlands runinskrifter hava offentliggjorts i Gutniska urkunder 1859 av vår förste professor i nordiska språk i Uppsala Carl Säve (1812 -1876), som
En utländsk forskare, som delvis sysslat med svenska runinskrifter, var G. Stephens (1813-1895), f. i Liverpool, som 1834-1851 var bosatt i Stockholm, 1851-1895 i Köpenhamn.
Hans förtjänst består uteslutande i de avbildningar av runinskrifter, som han åvägabragte och särskilt vann han ryktbarhet genom det stora verket
The old northern runic monuments of Scandinavia and England (1866-1901), som behandlade urnordiska och fornengelska runinskrifter, men genom hans brist på språkvetenskaplig skolning äro hans tydningar alldeles värdelösa. Med omnämnande av dessa nyligen avlidna runforskare ha vi kommit nära vår egen tid, vars viktigaste företeelse är påbörjandet av det nya svenska runverket, som skall omfatta alla svenska runinskrifter, som man har kännedom om, vare sig de
(1) Till dessa forskares uppfattning har ock svensken F. L. Läffler (1847-1921), lämnat bidrag av värde.