honom denna avskrift av den då 100-åriga dikten av Runius. Runbrevets sändning förutsätter emellertid, att Erik Eriksson kunnat läsa runor. Huruvida dessa runor äro de i Västmanland då brukliga, är emellertid ovisst; det kan ju tänkas, att Runius med anspelning på sitt namn på skämt skrivit brevet med runor, som han kände från sin hembygd Västergötland. På inverkan av den då framskridna runforskningen, som J . Bure började, kan runbrevet icke bero, då runornas former merendels äro andra än 1000-talets.

I de föregående avdelningarna hava runinskrifterna i främsta rummet behandlats från tidsföljdens synpunkt, om ock därjämte mycket kommit att meddelas om deras innehåll och syfte, vilka synpunkter åter i denna avdelning skola betraktas. Av runinskrifterna äro minnesskrifterna över avlidna ojämförligt talrikast. Dessas vanligaste avfattning angiver under alla tidevarven, att efterlevande åstadkommit vården efter en eller flera avlidna, och annat syfte därmed skönjes i allmänhet icke, än att den avlidnes minne genom vården skall leva till senare tider. 
Detta syfte angives uttryckligen i runinskriften vid Runnby, Eds sn, Uppland:
ikriþ . l[i]t . laþbo . kiara . auk . stain . hakua . iftir . ikimar bota . sin . auk . eftir . tan . auk . eftir . baka : sun.i sina || þaiR byku . i runby . auk . bo atu . kristr . ialbi . salu . þai[ra]þet (1) skal . at minum . mana . miþan . min lifa 
»Ingrid lät göra vägbank och hugga stenen efter Inge- mar, sin make, och efter Dan och efter Banke, sina söner. 

(1) O. v. Friesen, Uppl. runst. 1911 s. 59.