Virland var östra delen av Estland. Asmund brukar ännu en enda runa, då den slutar ett ord och börjar det följande, vilket är en ålderdomlighet, (t. ex. aukups för auk kuþs), jfr Rökstenen, s. 27 f., och tecknar ofta men ej alltid nasalerat a med runan o.
En runristning av Balle är runinskriften vid Ågersta, Löt sn, Uppland:
uiþugsi , lit . raisa . stain . þinsa . iftiR . seref . faþur . sen . koþan . han . byki . || . agurstam . hier mn . stanta . stan miþli . bua . raþi . tekr . þaR , runsi , runum . þim sum . bali . risti .
»Vidhugse lät resa denna sten efter Särev, sin fader god. Han bodde i Ågersta. .
Här skall stånda , sten mellan gårdar.
Ristningen tyde, den runkunnig är i fråga om runor, som Balle ristat»
biarn X uk . ihulfastr uk X ion X litu kiara . bro . at . þorstin . broþur . sin ybiR . risti runa
»Björn och Igulfast och jon läto göra bro efter Torsten, sin broder. Öbber ristade runorna.»
Redan hos den yngste av de nämnde runristarne Öbber finnes spår av ändrade kyrkliga förhållanden uti inskriftens avfattning.
En runsten på Malsta kyrkogård i Uppland har inskriften:
ihar . likr . snaybiarn . sun . ansuars . kuþ hialbi ant
»Här ligger Snöbjärn, son till Ansvar: Gud hjälpe anden!», vilken avfattning enligt O. v. Friesen (1) påminner om latinska gravskrifter.
I Götaland förekommer redan före 1100 flerfaldiga liggande gravhällar på kyrkogårdar med inskrift längs de raka kanterna ungefär av samma lydelse som på runstenarna i bygden och stenens mittyta fylld av ornament. .
(1) Upplands runst, 1907, s. 41, 1913 s. 71.