»Tjälve och Holmlög läto resa alla dessa stenar efter Banke, sin son, som hade ensam skepp för sig och österut styrde i Ingvars härskara. Gud hjälpe Bankes ande! Äskil ristade»:
Det är ju möjligt, att Ingvars flotta kallats till Ryssland genom att Jaroslav hade något behov av deras hjälp under de tre år, som de vistades där före färden på Volga och att lockelsen till denna färd var ett medel för Jaroslav att bli fri från dem, då deras hjälp ej mera var nödig. Om så vore, var Ingvars tåg det sista påkallandet av hjälp från Sverge, ty efter Jaroslavs död 1054 förekom sådant ej mera.
Till detta tidsskede hör en viktig stavningsförändring, som präglar beteckningen i 1000-talets senare hälft. Runan o, * som i den urnordiska tiden betydde a-ljud men mot slutet därav ett nasalerat, sådant, likt franskt an, en, fick betydelsen av o och av dess omljud ö, och det så plötsligt, att vissa runristare, t. ex. Balle, i början av sin verksamhet använda runan o i betydelsen nasalerat a, under fortsättningen i betydelsen o, ö, och att de flesta Ingvar-stenarne äga o-runan i betydelsen nasalerat a, men en i betydelsen o, ö. På grund av denna skiftning i betydelsen av runan o hava vi ovan hänfört Bjudby- -
Då av Ingvars-stenarne, som böra vara tillkomna under åren närmast efter Ingvars död 1041, de flesta hava runan o i betydelsen nasalerat a men en i betydelsen o, ö, tör denna betydelseändring av tecknet o kunna förläggas till c. 1050. Dess plötsliga inträde synes blott, såsom den , danske runforskaren L. Wimmer (1) föreslagit, kunna förklaras genom påverkan från den anglosaxiska eller fornengelska runraden, som på samma ställe som i den nordiska ägde en snarlik runa men med betydelsen o och namnet os, vilken form den nordiska runans namn med betydelsen »asagud» också stundom ägde jämte ås. Stavningsändringen var en avgjord förbättring av beteckningen, då den gav ett medel att åtskilja o och dess omljud från u och dess omljud, som förut tecknats lika. Att den omöjliggjorde att göra åtskillnad mellan nasalerat och onasalerat a, betydde föga, då denna åtskillnad också förut ofta underlåtits. Denna stavningsändring finnes införd i den historiska runinskriften vid Hovgården på Adelsö, som lyder: raþu : runaR ret.lit : rista : toliR : bryti : troþ : kunuki : toliR : auk : gyla : litu : ris- : þaun :hion: eftiR : [au]k : i merki | srni : | hakun : baþ : rista:
(1) Die Runenschrift s, 193 ff. 75