Sid 46-47 Innehåll Utskrift i PDF-format <<Föregående sida Nästa sida>> | |||
Nedanstående text är en maskinellt tolkad och HTML-formaterad text från faximilbilden ovan | |||
titulerar Inge och hans broder Hallsten för västgötarnes konungar. Då Olov Skottkonungs dop skedde 1008, vore ju tänkbart, att redan i början av 1000-talet kristna funnits, efter vilka runstenar blivit resta, men ock osäkert, om så varit fallet. De älsta runstenarne från denna övergångstid äro de, som äga den från de västgötska hedniska runstenarne omtalade formen Î av m-runan. Fråga kan vara, om den runsten med denna runa, som står vid Kolunda i Stenkvista sn, Södermanland, är hednisk eller kristen. Dess utseende är ock annars ålderdomligt, i det runorna stå mellan jämlöpande linjer, som uti inskrifterna med kortkvistrunor. Inskriftens rader utgöra vardera en vers av en annars okänd strofform med en allitteration i början på var vers. Allitteration kallas det vanligaste rimmet i den fornnordiska skaldekonsten och består i, att de rimmande orden började på samma medljud eller olika självljud. Inskriften lyder: .-. þaiR : setu : stin : suniR, || þurkitils : auk : fulku || hiar : faþur : auk : muþur || eftiR . kiarþu . trikila : »De satte stenen, sönerna av Torkättil och Folka. Här gjorde de manligt (minnesvård) efter fader och moder.» På samma ställe står en yngre korsmärkt runsten med inskriften: uiktirfR : auk : tiarfR : raisþu : stain : þansi: at: þurkil :faþur: sin þrutaR þiakn »Vigdärv och Djärv reste denna sten efter Torkel, sin fader, en kraftkarl». Ordet þiakn är |
tecknat med kvistrunorna: 3|3, 2|3, 2|4, 3|6 samt n, som dock
äro delvis förstörda. Då Torkel är samma namn som Torketil, fast
förkortat, kan antagas, att Torkel uppkallats efter Torketil och är hans
sonson. Det var nämligen sed på vikingatiden, att ett barn fick senast avlidne
frändes namn, varmed man troligen åsyftade, att den nyfödde skulle få den
avlidnes berömliga egenskaper. Det är då snarast sannolikt, att den äldre
Kolunda-stenen är hednisk och troligen rest redan under 900-talet, helst den
yngre, genom att »reste» ristas raisþu med þ och icke t, visar ett
ålderdomligt drag. |
||
Sid 46-47 Innehåll Utskrift i PDF-format <<Föregående sida Nästa sida>> |