runstenen vid Einang i Norge genom inskriften: dagaR þaR runo faihido »Dag ristade dessa runor», att även en efterlevande nämnde sig ensam i runinskriften. Runstenarna med blott namn hava alltså troligen samma syfte som de, vilkas ändamål är tydligare angivet genom att inskriften betecknar den döde som stenens ägare, t. ex. hariwulfs : stainaR »Hariwulfs sten» Rävsal, och þrawiķan haitinaR was »Åt Travinge blev (stenen) ägnad» Tanum, båda i Bohuslän, Men även de utförligare inskrifterna göra utan magiska omsvep den avlidne till huvudperson, om ock hans efterlevande omtala, att de genom ristningen gagna eller hedra honöm, jfr ovan Istaby-stenen. Även Noleby-inskriften från Fyrunga sn i Västergötland, vars början ljuder så högtidlig, är sannolikt blott ett meddelande, av vilka runstenen ägnats och åt vilka; inskriften lyder: runofahik raginakudo toj eka una :. Pou : suhurah :susih hwatin hakuþo. »Runor ristar jag, som stamma från gudar, jag Une verkställer åt Hwate huggningen och Suhura och Susi» (möjligen : svärfar och svärmor). Motsvarande upplysning ger Järsberg-stenen i Värmland med S. Bugges (1)  tydning av inskriften: ubaR hite: harabanaR [wi]t iah ek erilaR runoR waritu »Över Hit skrevo vi, Hrabn och jag Eril, dessa runor». 

(1) Tidskr. för Phil, og Paed: 1867 VII, 237, och avvikande Z Noreen. Språkvetenskapl, sällsk, förh, 1916-1918 s. 1 f f . 

Bild 3, Möjebro, Uppland, 

Om Möjebro-inskriften   frawaradaR ana haha 
islaginaR skulle vara rätt tolkad av M. Olsen (1) med »Frawarad är svekfullt dödad bak- 

(1) M. Olsen, Ark, för nord, fil. 33, s. 276 ff.