I. Urnordiska runinskrifter

efter överenskomna, regler av bekvämlighet allmänt i runforskningen. Translitterationen betecknar icke uttalet utan upplyser endast, att en viss runa användes uti inskriften. 
Då Kylver-stenen har funnits inuti en grav, ligger

Bild 2, Vadstena,

frågan nära, vartill väl inskriften kunnat tjäna, som ingen såg. Utan tvivel hava de forskare rätt, som anse dess anbringande utgöra en trolldom, vara vad man i vetenskapligt språkbruk förstår med magi, och avse att skydda den döde för onda makter eller till äventyrs de efterlevande för

den dödes hemsökelser. Från de klassiska folken, greker och romare, finnas talrika inskrifter, som visa, att alfabetet jämte andra bokstavsgrupper användes vändes som trolldomsmedel, liksom här är fallet med runraden och den fristående rungruppen, som troligen icke är något ord utan en grupp trollrunor. Som sådana äro deras läsning sueus troligare än sulius enär sueus ger samma läsning framlänges och baklänges, vilket var eftersökt i trollrunor. 
Liknande är förhållandet med den andra inskrift, varifrån vi känna den urnordiska runradens ordningsföljd, den på den guldbrakteat, som 1774 hittades i jorden vid Vadstena ; år 1906 hittades en guldbrakteat, präglad med samma stamp men kantskuren, så att blott halva höjden av runorna är i behåll; båda äro nu i Statens hist, museum. Med brakteat menas en ensidigt präglad, tunn metallplåt. Inskriften löper från höger till vänster och utgöres av fyra grupper på åtta runor var, av vilka de tre senare äro runraden, den första säkerligen en magisk grupp av runor, lik den fristående på Kylverstenen. Inskriften är då följande:

.luwatuwa. 
f u þ a r k g w : h n i j ї b R s : t b e m l ŋ o (d)

Runraden visar sig här äga en indelning i tre avdelningar, som ock återfinnes i yngre tid, då