I. Urnordiska runinskrifter
Först på 200-talet efter Kristi födelse kommo
våra förfäder i åtnjutande av bokstavsskriftens
välsignelse, i det de vunno kännedom om
runorna. Den del av den förhistoriska järnåldern,
från vilken genom runorna språkprov äro oss bekanta,
kallar man den urnordiska. En annan källa
till kunskap om denna tids ålderdomliga språk lämna
oss de lånord, som från svenskan eller därmed nära
besläktade språk öster om Östersjön upptagits i
finska och lappska och i ålder gå tillbaka ända till
Kristi födelse och kanske ännu längre. Med urnordisk
tid kunna vi då i runt tal förstå tiden från
Kristi födelse till omkring 800 därefter, då ungefär
vikingatiden börjar.
Det plägar antagas, att det är i Danmark, som de
älsta runinskrifterna finnas på föremål ur de stora
fynden från mossar i Vimose på Fyn (c. 250 e. Kr.)
och Thorsbjerg i Slesvig (c. 300 e. Kr.), vilka
antagligen utgöra offer av segrarne efter utkämpade
slaktningar. I Norge har dock vid Stabu i Kristians amt
påträffats en spjutspets med runinskrift i en grav
från slutet av 200-talet. Antagligen kom emellertid
runornas kännedom till Sverige vid ungefär samma
tid som till Danmark eller något senare, ehuru vi
icke äga så gamla inskrifter i behåll.
Den älsta svenska runinskriften är nämligen icke
så mycket yngre. Det är en spjutspets från Moos
på Gotland, nu i Statens hist. museum, som anses
härröra från 200-talet och har inskriften sioag,
som förmodligen är trolldomsrunor att döma av
hopningen av vokaler.
Den näst älsta runinskriften är åter runstenen från
Kylver(1) på Gotland, nu i Statens hist. museum,
som utgjorde en gavelhäll i en gravkammare under
flat mark med några fornsaker, som visa den tillhöra
300-talet, alltså senast c. 400 e. Kr.
Inskriften utgöres t. v. av den urnordiska runraden:
f u þ a r k g w h n i j p
ї R s t b e m l ŋ d o
vari dock på runstenen runorna a, s, b, äro vänderunor,
d. v. s. vända åt orätt håll, vilket emellanåt
förekommer, och därefter en s. k. kvistruna med
tre streck på vänstra sidan av staven, på högra sidan
7 eller 8, alltså runan g eller w efter den för läsning
av kvistrunor gällande regeln
(se sid. 32 f.);
O. v. Friesen antager 6 bistavar på vänstra sidan, på
högra 7 eller möjligen 8.
Till höger står en rungrupp sulius eller sueus.
Att såsom här skett, återgiva runorna med bokstäver
kallas att translitterera dem och begagnas
(1) O. v. Friesen och H. Hansson i Ant. tidskr. f.
Sverige 18, nr 2.